När isen brister

Det var lördag morgon och det var på väg att bli vår, även om snön fortfarande låg kvar på marken och sjön utanför huset låg under is. Mamman gäspade lite och sträckte på sig i sängen. Hon låg gärna kvar en stund på helgen, trött efter veckan som varit. Men barnen, två tvillingar, 4 år, var redan uppe och de var hungriga så det var bara att ta av sig John Blund-mössan och stiga upp. Familjen skulle åka till mormor och morfar idag. När de hade ätit färdigt frukosten sa mamman:

– Gå ut och lek en stund innan vi ska åka. Men håll er nära huset så att vi kan åka när jag är klar.

Hon hjälpte barnen på med ytterkläderna för att skynda på dem lite och sedan rusade de ut, fulla av energi.

Det var ännu någon timme kvar tills de skulle åka så hon passade på att diska efter frukosten samtidigt som hon gnolade med i låten de spelade på radion. Åh, vad hon gillade den låten. Hon skruvade upp radion lite till. Sedan gick hon in i barnens rum, passade på att plocka upp en tröja och en nalle som hon nästan snubblade på och bäddade deras sängar. Hon hängde upp en kofta på ryggstödet till en stol. Hon suckade. Varför kunde barnen inte lära sig att lägga kläderna på en stol istället för att bara slänga dem på golvet? Hon muttrade lite irriterat för sig själv över sina slarviga ungar. När hon sedan stod i hallen för att klä på sig ytterkläderna sken den bleka vintersolen in genom vardagsrummet. Då såg hon avtryck av barnens händer på glaset i glasdörrarna in till vardagsrummet. Det här hade de också pratat så mycket om. Man tar i dörrhandtaget och öppnar dörren, inte sätter händerna mot glaset och skjuter upp den! Hon iddes inte gå och hämta en trasa för att torka bort dem, det fick hon göra när de kommit hem från mormor och morfar.

Hon öppnade ytterdörren och steg ut på trappen. På väg nerför gången mot bilen ropade hon på barnen. Ingen kom och ingen svarade. Hon lastade in sin lilla packning i bagaget och stängde luckan. Sedan ropade hon igen, lite högre den här gången. Fortfarande inget svar. Hon sökte med blicken ut över trädgården. Var höll de hus? Hon hade ju sagt åt dem att inte gå långt bort. Hon gick runt huset till baksidan för att se om de var där och gungade men ingen var där. Hon ropade igen men det var fortfarande tyst. Nu skulle de ju komma lite försent till mormor och morfar. Hon tog upp mobiltelefonen och ringde till barnens bästa kompisar som bodde i huset intill. Nej, de var inte där och deras egna barn var hemma. Nej, de hade inte sett tvillingarna den här morgonen. Hon gick ett varv till runt huset och ropade men utan svar. Det gick en rysning utefter ryggraden. Först nu hörde hon att allt var så onaturligt tyst. Då såg hon spår av små skor i snön. De ledde på väg ner mot sjön. Där hade de varit flera gånger och barnen visste att de inte fick gå nära strandkanten. Om de bara höll sig på grässlänten så var det ingen fara. Hon följde spåren över gräsmattan och ut genom grinden. Det var tydligt att barnen hade gått genom den för de hade inte stängt den efter sig. Hon gick uppför kullen precis på andra sidan häcken och därifrån hade hon en fin utsikt ut över sjön. Men hon såg ingen. Jäkla ungar! Hade de ändå gått ner mot strandkanten. I så fall syntes de inte från kullens krön. Hon började springa mot sjön. Det sluttade svagt nerför och precis innan sjön blev sluttningen brantare. Det var nerför den sluttningen som barnen inte fick gå ensamma. Hon följde spåren i snön och kom fram till det brantare partiet. Men hon kunde fortfarande inte se barnen. Var var de? Hon ropade nu så högt att hon kunde höra ett svagt eko av sin egen röst ut över sjön. Tystnaden susade i öronen på henne. Då såg hon spåren i snön. Det såg ut som om någon hade halkat och kanat utför den brantare slänten ner mot sjön. Hon rusade, snubblade, kanade utför slänten ner mot sjön. Och då såg hon det. På ett ställe hade isen brustit och iskallt vatten pulserade upp ur vaken och frös till is så fort det kommit upp någon centimeter på den omgivande isen. Det fick inte… Neej! Det kom ett skrik ur henne med en röst och en styrka som hon inte visste att hon hade. Det var skriket från en mor som precis har insett vad som har hänt hennes barn. Allt svartnade för henne och hon föll ihop på marken.

Hon kom tillbaka till sig själv när hon kände en hand på sin arm. Det var hennes far. Hur var det med henne? Hon var ju alldeles blöt. Orkade hon resa sig och gå tillbaka till huset? Han och mor hade blivit så oroliga när familjen inte kom och hon inte svarade i mobilen. De hade beslutat att åka hem till henne.

Hur hon kom hem igen visste hon inte. Någon måste nog ha hjälpt henne för så fort hon kom innanför ytterdörren sjönk hon ihop igen på hallgolvet. Barnen!?  Om hon ändå inte hade satt på radion så högt… Hon hade väl inte behövt klaga över kläder på golvet och handavtryck på glasdörren? I det här sammanhanget syntes de problemen så futtiga. Tre veckor senare spelade kyrkorgeln Tryggare kan ingen vara och Sov du lilla videung för två, små vita kistor och en mamma som visste att hon aldrig mer skulle kunna tvätta glaset i ett par dubbeldörrar till vardagsrummet.