En förvirrad liten människa i behov av semester

Det är mycket att göra för en lärare nu så här i betygssättningstider. Det är sammanställning av läsåret, en del spridda omprov och så elever som tar studenten. I fredags tog 3:orna på min skola studenten. Efter avslutning i kyrkan (som den enda stora lokal stan har att erbjuda) tågade alla tillbaka till skolan och bjöds på bulle och tårta och kaffe. Sedan var det utspring och ny omgång tårta. Det betydde att jag inte hade ätit något annat på dagen än 2 bitar fluffig gräddtårta och en bulle. Vid halv fyra-tiden bestämde jag mig för att ändå ta mig hemåt. Efter lite övervägande och velande mellan McDonald´s eller frysmat från ICA så vann ICA eftersom jag ändå behövde handla annat också. Jag hade en hög med uppsatser att rätta och var noga med att inte glömma dem eftersom de skulle ligga till grund för min betygssättning på måndagen. Med dem under armen gick jag mot bilen, la in dem i baksätet, ställde handväskan ovanpå och började min färd hemåt. När jag kom till ICA tog jag ut väskan och tänkte att uppsatserna låg med framsidan uppåt men brydde mig inte om det trots att namn och betyg stod på förstasidan. ”Det är ändå ingen som vet vem eleven är här” tänkte jag och gick in på ICA. När jag kom hem tog jag min väska, matkassen, min jacka samt högen med orättade uppsatser under armen. Bilnyckeln och husnyckeln låg i jackfickan och väl framme vid dörren (nu hade även kisse anslutit) så lyckades jag ändå få fram husnyckeln utan att tappa något och öppna dörren. Inne i hallen hade jag således alla händer fulla och la därför ner uppsatserna i matkassen för att bli av med något medan jag bar in resten. Jag plockade upp maten, ställde in min frysrätt i mikron och la uppsatserna på köksbordet. Vad som hände sedan har jag absolut ingen aning om, det är ett svart hål i mitt minne. Vid det här laget var klockan kanske 16.30 och jag var rejält yr i huvudet. Senare på kvällen när maken och jag satt framför TV:n for det blixtsnabbt genom min hjärna: ”Undrar vad som hände med uppsatserna?” Men jag var för trött för att orka engagera mig i det just då, jag skulle ändå inte rätta dem på fredagskvällen.

På lördagen var vi bortresta hela dagen och kom hem först frampå kvällen. När jag på söndagen tänkte sätta mig och rätta uppsatserna hade det gått upp för mig att de var borta. Nu måste jag också berätta att jag i vanliga fall är en person som har bra koll på var jag har mina saker. Jag lägger sällan saker på ologiska ställen och vet därför också precis var jag har lagt dem. Det medför i sin tur att jag är världens sämsta sakletare. Om sakerna inte ligger där de ska kan jag inte leta eftersom jag inte vet var jag ska leta efter dem. Men, åter till uppsatserna. Det var bara att börja OPERATION LETNING. Jag letade i HELA HUSET, även på ställen där jag normalt inte lägger några saker alls, men hela högen med 15 x 10 A4-papper var borta!!! Vi letade praktiskt taget överallt, ute som inne, i pappersinsamlingen och i soptunnan, i garderober, i väskor, i alla husets skrymslen och vrår, i grannarnas rabatter och i våra egna (ifall jag skulle ha lagt dem någonstans ute medan jag höll på att fixa med nycklarna). Men nej, högen var puts veck. ”Du ska se att de finns på jobbet”, sa min make. ”Där är de inte”, svarade jag. ”Jag har ju ändå tydliga minnesbilder av alla de situationer där jag vet att jag hade dem med mig” (i baksätet på bilen vid ICA, i matkassen, på köksbordet när jag plockat upp från matkassen, jag har t o m ett svagt minne av att jag sitter i soffan med en av uppsatserna framför mig för att ögna igenom den medan jag väntade på att maten skulle bli klar i mikron). Jag hittade aldrig uppsatserna utan de fick förbli orättade. Jag försökte lugna mig själv lite med att jag ändå kunde sätta betyg på just de elever som lämnat in uppsatserna ändå, de hade ju gjort så mycket annat som också var betygsgrundande.

På måndagsmorgonen åkte jag till jobbet, fullt förvissad om att jag inte skulle hitta några uppsatser där. Men till min förskräckelse och mycket stora förvåning låg de i en prydlig hög bredvid min dator på mitt skrivbord när jag kom fram.

Detta ställer en del följdfrågor: 1. Hur har uppsatserna hamnat på mitt skrivbord igen efter att ha varit hemma hos mig, nedstoppade i min ICA-kasse? Mitt hem ligger ändå 3,5 mil från mitt arbete. 2. Det troliga är ändå att jag inte hade med mig rättningshögen hem utan att den trots allt och mot all förmodan blivit kvar på skrivbordet på jobbet. Men vilken pappershög var det då som jag bar med mig hem? Den har jag inte heller hittat. 3. Spelar hjärnan mig ett spratt och ger mig tydliga bilder av hur jag t ex bär högen med uppsatser på armen från bilen mot ytterdörren och hur jag sedan inne i huset lägger ner högen i matkassen? Kan hjärnan börja leva ett eget liv?

Jag kunde, och kan fortfarande, ta gift på att jag har burit med mig uppsatserna hem i fredags. Men det återstår ett antal ???????? Kanske dags med lite semester för en utarbetad lärare.