Försvunnen katt

Man måste ha starka nerver om man ska ha en hankatt. Speciellt om katten är en som älskar att vara ute i skogen, jaga, klättra i träd och vara just Katt.

Vår katt är just en sådan katt. Glad och social och älskar allt och alla.

Kissen hade inte kommit in på morgonen som han brukar utan runt 9-tiden öppnade jag ytterdörren för att ropa på honom. Då kom han haltande och jamande/gnällande på gatan och gick sakta upp mot vår ytterdörr. Han fick t o m sätta sig för att vila. Han var lortig i baken, hade sår på halsen och satt med ena framtassen korsad bakom den andra framtassen på ett mycket konstigt sätt. Stora tussar päls lossade från kroppen på honom när man klappade honom lite löst. Han sjönk ihop på hallgolvet och somnade nästan direkt.

Ett par timmar senare vaknade han. Efter en stor portion middag skulle han ut igen. Men han var i för dåligt skick så han blev inte utsläppt. Men han blev mer och mer orolig så vi släppte ut honom till sist. Han var mycket duktig och höll sig i närheten av hemmet och sov på vår altan hela eftermiddagen.

Varje kväll i flera års tid har kisse och jag gått en speciell promenadrunda runt kvarteret. Han springer lös men är som en hund och travar mig i hälarna. På kvällen var han upplagd för just en sådan promenad även om han fortfarande haltade lite. Vi testar, tänkte jag. Vi får väl gå hem igen om han inte orkar. Vi började gå, det hade blivit lite senare än vanligt och var på väg att bli nermörkt. När vi kom till en liten häll som finns i skogen och som vi vanligtvis passerar även på vår normala promenad beslöt kisse att han skulle stanna där. Jag ville att han skulle följa med hem och vara inne på natten eftersom han var så pass skadad på förmiddagen. Han var av en helt annan åsikt. Han kom inte när jag ropade på honom utan satt bara blick stilla på stenhällen och tittade på mig som om han vore en staty. När jag gick fram och lyfte upp honom skrek han till och slingrade sig ur mitt grepp. Det var tydligt att han hade ont över framtassen. Jag lyfte upp honom igen och han var inte helt sig själv. När vi kom ut ur skogen och skulle tillbaka till huset märkte han vart vi var på väg så då jamade/skrek/gurglade han och slängde sig ur min famn än en gång och försvann in i skogen som nu hade blivit i det närmaste helmörk. Jag sprang hem för att hämta maken och reskorgen för att få hem kisse. Max 15 minuter senare var vi tillbaka i skogen. Nu var hela skogen kolsvart och kisse syntes inte till någonstans. Det var nu också så pass sent på kvällen att t o m belysningen i elljusspåret var släckt. Vi hade inte en chans att se honom och han kom heller inte när vi ropade. Det fanns inget annat att göra än att gå hem och lägga sig för natten och hoppas på att kisse skulle komma hem självmant under natten.

På morgonen hade kisse inte varit inne. Nu började operation letning. Jag var helt övertygad om att kisse låg någonstans i skogen och hade ont efter kattslagsmålet dagen innan, kanske så pass ont att han inte kunde komma när vi ropade på honom och heller inte orkade svara oss. Vi letade igenom hela skogen. Gick på alla småstigar, i stora elljusspåret och i området runtomkring där han försvann kvällen innan. Ingen kisse. Vår skog består av tallar och mossa och där ser man ganska lätt om en katt hade legat. Men det finns också partier som består av midjehögt gräs och sly och det var där som kisse hade försvunnit. Jag satte på mig rejäla skor och finkammade hela det området också. Jag gick som en person i djungeln, det vara bara macheten som saknades och slog mig fram bland gräs, buskar, sly och spindelväv. Jag såg inte var jag satte fötterna och hela tiden lockade och ropade jag på kisse. Ingen katt. Jag började kl. 7 på morgonen och slutade leta när det åter blivit nermörkt och skogen och elljusspåret var släckt, dvs. hela dagen med lite avbrott för lunch. Ingen katt. Återigen fanns inget annat att göra än att gå hem och lägga sig att sova och hoppas på att kisse skulle komma in på natten. När jag vaknade på morgonen och upptäckte att kisse inte varit inne den natten heller började jag känna mig i upplösningstillstånd. Maktlösheten kom över mig som en kall filt. Var skulle jag börja leta idag? Jag hade ju finkammat hela skogen dagen innan. Att han var död hade jag redan konstaterat. Nåja, det var inget annat att göra än att klä på sig och kl. 6.30 åter ge sig ut för att leta efter katten. Jag var fullt påklädd med ytterkläder och skor när jag tänkte att jag ändå borde ropa på honom genom altandörren och där fick jag se kisse som helt fokuserat och koncentrerat tittade på något i grannens trädgårdsland. Jag trodde inte mina ögon. Han tittade upp på mig när jag ropade på honom och tyckte nog att jag störde honom i jakten men sedan kom han jamande som han brukar göra när jag ropar på honom. Som om inget hade hänt. Som om han alltid funnits i närheten. Var han har varit i 1 ½ dygn har jag ingen aning om. Han har väl varit i yttre rymden för på jorden har han inte varit. Det kan jag garantera.