Lite jobbsnack

Att jobba med ensamkommande flyktingbarn är det mest fascinerande jobb jag kan tänka mig. Jag har just nu en klass på 22 ensamkommande pojkar från Afganistan i åldrarna 15-18 år. Man får en inblick i en helt annan värld och hela tiden ställs man inför kulturkrockar som ger en några aha-upplevelser. De får en att haja till och tänka efter vad vi själva tycker är viktigt i livet. Och en sak är helt säker – det vi tycker är viktigt är bara fjuttiga saker i jämförelse. Bara idag t ex hade de idrott. Uppgiften var att leka en lek och man skulle ställa upp sig på en lång rad sida vid sida med ansiktet vänt mot väggen och ryggen ut mot rummet. Det gör alla barn från förskoleålder när man leker t ex kurragömma (även om det då bara är en person som står med ansiktet mot väggen och räknar och de andra springer och gömmer sig). Det visade sig att detta blev problem för några av de här pojkarna eftersom det påminde dem om en avrättning. Vi ser den scenen ibland i thrillers på TV eller bio men då är det ju inte verklighet… Samtidigt fick pojkarna höra att den som inte hade gymnastikskor för inomhusbruk med sig nästa gång fick inte delta i idrottslektionen. Då var det en av pojkarnas god man som meddelade att ”hans” pojke nog inte kunde vara med eftersom det inte kommit några pengar än från Migrationsverket. Det är helt absurt. Ett par nya skor kan man köpa för 100 kr på Biltema så att pojken ifråga kan vara delaktig och inte exkluderad från idrottslektionen nästa gång.

Idag är det kramens dag. Så nästa gång du kramar någon du tycker om – tänk på de som inte har någon att krama eller få kramar av, någon som inte ens vet var mamma och pappa eller syskonen finns.