Floskler och klichéer

Beatrice vaknade alltid tidigt på morgonen. En ny dag med nya möjligheter hade vaknat. Solens bleka morgonstrålar letade sig in genom den skira gardinen i sovrummet. Hon vände på sig och tittade på mannen som låg bredvid henne. Han sov fortfarande. Hon log. Det här är första dagen på resten av ditt liv, tänkte hon. Ingenting är omöjligt. Vänta bara – den som lever får se och den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, som man säger. Hon strök med två fingrar över hans 2 dagars skäggstubb och tänkte: Det finns någon för alla. Även för mig där skönheten sitter på insidan, så att säga.

Sedan smög hon upp ur sängen, tog på sig morgonrocken och gick ner i köket. Morgonstund har guld i mund var hennes övertygelse. Hon gick över gräsmattan, över klipporna och ner mot havet och slängde sig i det stora blå. Man lever bara en gång så man ska inte klaga, tänkte hon medan hon simmade ut en bit från stranden. Det kalla och svala vattnet sköljde över hennes nakna kropp. Några problemrelationer hade lärt henne att man ska leva som om varje dag vore den sista. Fånga dagen, helt enkelt. Carpe diem. Mannen som gjort henne så illa hade trott att gräset var grönare på andra sidan och hon hade fått erfara att allt är inte guld som glimmar. Men allting som inte dödar dig gör dig starkare. Den första som varnade henne var hennes syster. Hon hade antytt att han var otrogen men det hade Beatrice först haft svårt att förstå. Men ingen rök utan eld hade det visat sig och hon hade abrupt bett honom flyga och fara. Hasta la vista, baby. Men innan hon förstod att livet går vidare och blir vad du gör det till hade hon behövt stanna upp och reflektera kring vart hon var på väg. När de bittra tårarna var slut och hon kände sig starkare igen tänkte hon att efter regn kommer solsken. Tiden läker alla sår och det är väl för väl.

-Lär av gårdagen, dröm om morgondagen men lev idag, sa hennes syster. Tänk efter före, tänk positivt och ut och pröva dina vingar igen! Bättre lycka nästa gång.

Och hon hade så rätt, så rätt. Man måste våga satsa för att vinna. Det blir vad du gör det till.

Efter doppet i havet satte hon sig på de kala klipporna. Då hittade hon några vackra stenar och snäckor som hon tog med sig tillbaka. När hon kom tillbaka till stugan hade mannen vaknat.

-Jaså, du är vaken nu, sa hon men log strålande mot honom.

-Även solen har sina fläckar, svarade han och kramade henne.

Han hade dukat fram bröd och gjort kaffe till dem.

-Åh, vad du är gullig, utbrast hon förtjust.

-Man gör så gott man kan, svarade han.

-Titta vad jag har hittat och tagit med hem till dig, sa hon. En liten kärleksgåva.

Han stirrade på stenarna och snäckorna.

-Det är inte själva presenten som är så viktigt, det är ju tanken som räknas, sa hon lite modstulet när hon märkte hans förvåning.

Beatrice satte sig vid köksbordet.

-Livet leker, sa hon. Ljuva ungdom. Den har vi kvar när vi blir gamla.