Skorna

Zoltan Barcovic öppnade ytterdörren och gick in i hallen. Han hade precis jobbat sin sista dag på fabriken han jobbat på i hela sitt vuxna liv. Men detta år fyllde han pensionär och alla fabrikens anställda och hans chef hade samlats i personalrummet och gett honom blommor och presenter och hållit tacktal. ”Tack för den här tiden!” ”Du har varit en otroligt lojal medarbetare” och ”Vi kommer att sakna dig under en lång tid framöver”. Tårta, arbetskamratskramar och handskakningar och nu var han hemma i sin tysta lägenhet. Han bodde ensam sedan hans fru gått bort i cancer för några år sedan. Barnen var utflugna och bodde på andra ställen i Sverige och studerade.

Efter en dusch och TV-nyheterna satte han på lite svag musik på stereon. Det var hemlandets musik. Inte för att han längtade hem men det var alltid avkopplande att lyssna på musik man mindes och kände sig hemma med.

Det var vinter och redan mörkt ute trots att klockan bara var halv sex. Plötsligt fick han för sig att han skulle avsluta sitt yrkesliv helt och hållet den här kvällen. Han öppnade därför ett gammalt skåp där han förvarade gamla papper, anställningsbevis, betyg på kurser han gått och någon uppsättning arbetskläder som han inte längre hade någon användning för. Han hämtade en kartong och satte sig på en stol och började gå igenom sakerna. Det mesta var sådant han visste att han hade där men som han tills nu inte hade brytt sig så mycket om. När skåpet var tömt och han skulle till att stänga dörren fick han se att han missat en liten kartong som låg liksom gömd längst in i skåpet på understa hyllan. Han hade ingen aning om att den funnits där. Visste inte var den kom ifrån eller vem som lagt den där eller när. Han öppnade kartongen och där – han kunde knappt tro sina ögon – fanns ett par gamla, slitna skor. Det var hans skor som han haft på sig på resan till Sverige för så länge sedan. Det var ett par kängor i brunt läder och snörning. På mindre än en bråkdels sekund var han tillbaka 45 år i tiden, på platsen han lämnade för att söka sig ett nytt liv.

Minnen dök upp som han trodde att han glömt och utan att han kunde hejda det sköt det upp tårar i ögonen. Bilden av mamma och pappa och hans två år yngre bror som stod vid bussen på busstationen och vinkade när han skulle börja sin resa. Han satt på bussen och vinkade tillbaka genom bussfönstret. Sedan åkte bussen och svängde iväg och familjen försvann. Sorgen i avskedets ögonblick blandat med en förväntan inför det nya okända. Han hade varit i sin farbrors skoaffär, som låg på samma gata som han bodde, och sett just de här kängorna. Skorna han skulle ha när han kom till sitt nya hemland. Han mindes bussresan som tog flera dagar. De reste i ett sträck, dag och natt, och fick sova sittande på sätet. Han mindes hur trött han var när han kom fram till Västerås där han skulle bo. Den första tiden i Sverige mindes han som en mycket svår tid. Det var svårt med språket och att få kontakt med svenskarna. Han umgicks mest med andra jugoslaver som också arbetade på fabriken. Han uppfattade svenskarna som artiga och vänliga men svåra att lära känna.

Bilderna från det förflutna fladdrade förbi i snabb takt. Den första vintern, då han verkligen hade haft användning av sina kängor. Det hade varit så kallt och mycket snö. Han skrattade lite åt sig själv där han satt när han mindes att han tyckte att -5 grader hade varit kallt. Dansen han varit på i Folkets Park då han träffat sin fru – då hade han också haft kängorna. De hade sett varandra ungefär samtidigt och han hade känt att det skulle vara hon eller ingen annan. Det var hennes vackra mörka ögon och hennes smala händer som han hade lagt märke till först. Han mindes hur nervös han varit när han gick fram för att fråga om hon ville dansa med honom men hon hade svarat ja, och sedan dess hade det varit de två. Tills döden skiljde dem åt. Alla promenader med barnen då de var små. Hur han i ur och skur gått vägen fram och tillbaka mellan hemmet och fabriken. I början bodde han bara någon kilometer från arbetet så han hade gått såväl dagar då solen sken som dagar då regnet piskade honom i ansiktet och mörka vintermorgnar och -kvällar då snön knarrat under kängornas sulor.

Nu satt han med kängorna i knät och visste inte riktigt vad han skulle göra med dem. Slänga dem ville han inte. Men de gick inte längre att använda. Till sist la han ner dem i kartongen igen och la in kartongen i skåpet och stängde dörren.

Den långa händelserika dagen var slut och den här kvällen somnade Zoltan Barcovic ändå med ett litet leende på läpparna. Han hade återupplevt många underbara och sorgliga minnen tack vare kängorna i skåpet.