Skrivarkurs

I våras fick jag för mig att jag skulle bocka av en sak på min bucketlist, nämligen att försöka ge ut en roman någon gång i mitt liv. Även om jag är utbildad svensklärare kände jag att jag behövde lite mer kött på benen och sökte därför i sista minuten till en skrivarkurs på distans via Malmö folkhögskola. Och jag kom in. Man var tvungen att skicka in en skönlitterär text som man skrivit och eftersom jag nu har blivit antagen och kursen har startat har jag tänkt att jag här ska publicera min antagningsberättelse.

Den första vårdagen

Det var en tidig morgon i det lilla samhället. Vintern hade dragit förbi med isande kyla, snö och kalla vindar. Men nu sken vårens första strålar in genom springor och öppningar och lovade vårvärme. Det surrade och susade som en liten motor inifrån husen. Det var redan full aktivitet för att komma i ordning efter vintern. Det var mycket som behövde göras – man skulle städa ur allt som samlat på sig under vintern och tömma förråd och utrymmen för ny mat och nya invånare. De morgonpigga arbetarna höll på och sopade och fejade för fullt. Det fanns mycket smuts och skräp som skulle ut och det var full trafik ut och in genom porten. De mer slöa drönarna var morgontrötta och orkade inte riktigt delta i städarbetet trots arbetarnas idoga tjatande.

”Vakna nu!” ”Ni måste stiga upp!” ”Vi behöver städa upp här!”

De unga drönarna gäspade och sträckte lojt på sig men gjorde ingen ansats till att vilja hjälpa till utan vände bara på sig och somnade om igen.

I ett av de gula husen bodde Sofie med sin mamma och alla släktingar. Hon hade fötts i det här huset men hade ännu inte varit utanför det. Hon hade varit nere vid den stora porten och känt vinden och den friska luften i ansiktet men längre än så hade hon inte kommit. Sedan hade vintern kommit och då hade alla andra också stannat inomhus.

Sofies mamma hade varit ute på morgonen och kom nu hem med stora påsar fulla med mat och dryck. Hon sträckte fram ett glas med en gul saft mot Sofie.

”Här får du något riktigt gott att dricka”, sa hon. Sofie, som också legat och sovit, satte sig upp och gnuggade sig trött i ögonen. Sedan sträckte hon på sig och gäspade och tog emot drycken. Hon stoppade sugröret i munnen och sög försiktigt för att se vad det var och om det smakade bra. Hon fick en söt och tjock saft i munnen. Hon smackade lite med tungan för att riktigt känna efter hur det smakade. Hon hade aldrig druckit något så ljuvligt gott.

”Mmm”, sa hon med eftertryck. Sedan drack hon saften i stora, giriga klunkar ända tills den var slut i glaset. Sofies mamma tittade ömt på sin dotter.

”Det smakade bra, eller hur?” sa hon, mer som ett konstaterande än som en fråga. ”Nästa gång kan du följa med”. ”O jaa! Det vill jag gärna!”

Sofie hoppade ner ur sängen och skyndade sig att göra sig i ordning. Man visste aldrig när mamma skulle ut igen. Förråden hade nästan blivit helt tömda under vintern som gått och nu behövde alla hjälpas åt att fylla dem igen.

Sofie längtade hela dagen efter att mamma och hon skulle ge sig iväg igen. Men hon fick vänta ända tills efter lunch innan mamma äntligen sa:

”Sätt på dig dina vårskor och en kofta så ger vi oss av”.

Sofie sprang och skuttade bredvid mamma hela vägen till porten. När de kom fram dit var det många andra där – det var tydligen ett stort sällskap som skulle ut tillsammans. Det var ett sorl utan dess like.

”Vi ger oss av tillsammans”, sa en farbror till Sofie när han gick förbi. ”Följ mig när ni kommer ut”.

Det låg glädje och förväntan i luften och Sofie var spänd till bristningsgränsen av upphetsning. Hon gick närmare porten och kikade ut. Solen sken så varmt rakt på henne och hon blev lite bländad först men när hon vant sig vid det starka skenet såg hon grönt gräs, blommor på marken och i träden och de andra husen som låg runt omkring. Det var alltså det här som hon hört talas om hela vintern, det härliga som skulle komma. Hon hade hört historier om allt det vackra, om alla små och stora händelser som hänt under sommaren, men också om mord och ond bråd död. Hon visste att det vackra också medförde stora faror och att hon måste vara på sin vakt om hon inte skulle råka illa ut. Men rädd hann hon aldrig bli för plötsligt hörde hon ett ihärdigare och starkare sorl, mamma som kom förbi och ropade att hon skulle göra sig beredd och i nästa sekund lämnade de samhället en efter en. Även Sofie. Helt utan att hon visste hur det gick till sträckte hon ut vingarna och flög ut ur kupan, tätt följd av mamma som flög efter.

”Titta mamma! Jag flyger!” ropade hon.

”Ja!” ropade hennes mamma tillbaka. ”Vi är på väg mot äppelträdet där borta. Leta reda på en stor vit blomma som du kan landa på”. Sofie flög. Hon kände vinden i ansiktet, såg blommor och hus nere på marken och det stora, vita äppelträdet framför sig. När hon susade in i trädets krona landade hon på den största blomma hon någonsin sett, borrade ner huvudet i blommans centrum och drack. Och tänk! Det var samma dryck som hon fått av mamma på morgonen.