Tänk vad lite musik och dans kan göra

Det finns dagar då jag undrar varför i herrans namn jag har valt det yrke jag har. (Ni vet kanske att jag jobbar som lärare i svenska för invandrare och att jag just nu har en klass med 23 ensamkommande flyktingpojkar i åldrarna 15-18 år från Afganistan, Iran och Irak.) Jag är för det mesta helt utpumpad redan kl. 19 på kvällarna. Somnar som en klubbad säl runt halv nio-tiden. Det finns dagar då undervisningen i klassrummet är som ett rent maratonlopp när 23 pojkar med starka röster ropar till varandra tvärsöver klassrummet på pashto, dari, persiska, arabiska och jag försöker överrösta dem på svenska. Det finns dagar då elever ryker ihop i klassrummet så att både klasskamrater och lärare får slita isär dem, torka blod från väggar och golv och när t o m polisen måste rycka ut. Det finns dagar då pojkar är helt okontaktbara i klassrummet och bara sitter och stirrar rakt fram med inåtvänd blick eller i värsta fall sitter och skakar utan att ha något gemensamt språk med någon annan vuxen för att kunna berätta och ventilera sina upplevelser. Det finns dagar då elever inte kommer till skolan därför att det varit slagsmål med knivar på boendet. Sedan kommer dagar då dessa pojkar kommer tillbaka till klassrummet och man vet att de har varit i knivslagsmål.

Ändå är jag aldrig rädd trots att jag för det mesta är ensam lärare och vuxen i klassrummet.

Men sedan finns också dagar som den idag! Skolan hade besök från en kenyansk förening som dansade och spelade trummor. Jag och min kollega var där med alla våra elever. Helt oförhappandes råkade även polisen vara på besök idag (utan att något hänt, de var bara där för att florera och cirkulera och prata med eleverna i uppehållsrummet). De följde också med. Så fort dansarna och musikerna på scenen började spela och dansa lite grann föll alla pojkarna in och började klappa takten, vissla och skratta. Alla som ville fick sedan komma upp på scenen och dansa med dem. Det var flera av pojkarna som gick upp och hoppade, dansade och klappade takten, helt fria och glada. Så mycket glädje och skratt har jag inte sett hos dem sedan jag började jobba med dem i januari. När dansshowen var slut satte sig några av pojkarna bakom trummorna och visade prov på riktig musikalitet. De var jätteduktiga både på att spela och dansa. Men det viktigaste var att de hade så roligt. En elevgrupp som annars bara är så bespottad, oönskad och så fylld med problem fick uppleva en timme av uppsluppen glädje och glömma sina problem. Det är något vackert när man ser elever som annars inte ens orkar gå upp ur sängen på morgonen för att de mår så dåligt, som skär sig och inget hellre vill än dö – när man ser dem dansa så fritt och skratta på scenen framför en jublande publik av lika problemtyngda unga pojkar önskar man att alla de som kastar smuts på dem fick se dem där och då. Det hade kanske ändrat deras åsikt en smula. I varje fall fyller det mig med ny energi och ger mig bevis för varför jag jobbar med just den här elevgruppen.